Funderingar.
Jag vill plugga men vet inte vad jag vill bli "när jag blir stor". Taskigt läge? Oh ja.
Funderar ändå på att börja läsa ett ämne i taget tills jag vet vad jag vill, då har jag ju ändå kommit en bit på vägen. Tror jag ska börja med svenska B på distans, på så sätt kan jag jobba och sen lägga upp pluggandet som det kommer. Jag vill göra något bra när jag inte jobbar, jag vill känna att jag är på väg åt rätt håll även om jag inte vet vilket håll jag ska åt riktigt än.
När Miika är klar med skolan kanske jag har kommit på vad jag vill, får han jobb ja då kan man ju faktiskt förflytta sig. Bara tankar för tillfället. Trivs där jag bor men jobben finns ju inte här tyvärr.
Om allt bara kunde falla på plats i mitt huvud, om mina tankar kunde få mig att förstå vad det är jag vill. Men de jävlas med mig, det har de alltid gjort.
Man måste börja nånstans och jag tror jag har bestämt mig för att det är dags att börja nu.
Jag såg dej igår. Du såg inte mig för du vet nog inte ens vad jag kör för bil. Men jag fick en stark känsla av att jag ville gå fram o ge dej en kram o säga "hej brorsan hur är läget?" Men sen vaknade jag upp ur mina drömmar o insåg att jag inte kan göra så längre. Du skulle nog bara kolla lite snett på mig o undra vilken planet jag lever på. Livet är inte alltid en dans på rosor, faktiskt inte ens i närheten i vissa sammanhang.
November är här. Det enda jag såg fram emot i November va konserten med Lars Winnerbäck som går av stapeln ikväll och den missar jag. Nu känns det bara grått o trist och ångesten den knackar mig på axeln i stort sett varje dag bara för att påminna mig om att den fortfarande finns vid min sida. Jag vill inte att du ska finnas i mitt liv.
När jag var liten gömde jag mig alltid under täcket när den närmade sig sen låg jag där tills det var över, idag skulle jag känna mig töntig om jag gjorde så.
Idag gick jag ut i skogen med hunden när det kändes som värst. Vägen till att ta sig för med det man borde är lång när man känner så och det är oftast lättare att ligga kvar i soffan o låta det gå över. Men idag tog jag mig i kragen och gick ut i en timme med en ljudbok i öronen och när jag kom hem kändes det bättre. Efter två klev Miika in genom dörren och då kändes livet helt plötsligt underbart igen. Han är killen som får mig att må bra och jag älskar honom så otroligt mycket.
Stockholmstrippen va trevlig och jag tänkte lägga ut de få bilder som togs.
Jag älskar min familj! <3
Finast.
Min söta svärmor.
Me.
SNYGGING <3
Nu blir det One Tree Hill.
Oj! Vilken bild... och du kallar den söt... :)
Fin bild på Miika i gränden :)
Har du någon att prata om ångesten med?
Kram
Den är söt, du är söt :) Ja den bilden blev också jättebra! Synd att vi inte tog fler bilder bara...
Jag har väl mamma om jag vill men jag gillar inte att prata om det, tyvärr får jag väl säga..
