CaRoLiNe PiLz - Welcome to my Freakshow, this is who I am!

Har vart uppe sen kvart i sju i morse och kollat på O.C. Älskar den serien! Det är bara det att varje gång nån av karaktärerna får sina hjärtan krossade så känns det som nån sticker kniven i mig! Ha ha;) Känner mig lika löjlig varje gång men den serien kan verkligen få mig att känna. 
På tal om brustna hjärtan, det är verkligen underbart att känna sig hel, inte längre känna sig krossad och för första gången på riktigt känna sig ÄLSKAD.
JAG VET ATT DET ÄR PÅ RIKTIGT.
Jag behöver inte längre försöka lappa ihop något som jag en gång i tiden intalade mig själv va på riktigt. Jag va medveten redan då om att det bara var en av oss som ville satsa men livrädd för att va ensam stod jag ut. Jag tillät mig själv att bli förödmjukad gång på gång och det får jag leva med. Men sanningen är den att allt detta inte längre spelar någon roll. Jag har funnit lyckan och den sanna kärleken och allt annat känns som bortblåst.
Nu vet jag hur det känns att vara lycklig på heltid och jag gillar den känslan. Den gynnar liksom! ;)

Det enda negativa för tillfället är att jag inte kan sluta oroa mig över jobb och att min hals känns vidrig.
Men ingen big deal, det reder sig!
Om en timme eller två efter en lååångpromenad med Angelica så känns nog allt bra! ;) <3



JAG VILL HA HUS. NU. FAST JOBB. JA TACK.


Jag ska på LASSE WINNERBÄCK i LLA den 4:e Nov! OH YES!








Måste bara lägga upp en klockren bild på tre klockrena brudar! :)

Hoppsan, dagen började visst med att jag låste ut mig! Det va bara o åka in till stan o hämta Miikas nycklar de för grannkärringen ville ju tydligen inte öppna fast jag knackade två ggr! Grrrr!
Men nu är jag mätt efter en god frukost o svettig efter femkilometern som jag numera tar i stort sett varje dag.
Så skönt o börja dagen med en långpromenad, stärker både kropp o själ.

Möblerat om har vi gjort också, vardagsrummet blev helt plötsligt stort! I eftermiddag kommer mor o Bg hem med två fåtöljer som vi ska ha ist för tvåsitssoffan. Blir nog skitbra! Räcker med en soffa;)
På torsdag ska sängen inhandlas o jag längtar! Vi är inte riktigt säkra på vilken säng vi ska ha än, det står mellan två stycken. Man vill ju se hur de ser ut i verkligheten först innan man bestämmer sig.

Fick en keps av Björn igår från Hard rock café i Paris, riktigt snygg! Den får man nog hänga upp nånstans så man inte sliter på den;)

Till helgen blir det kräftskiva hos mamma o Bg, Sanna o Björn kommer o det ser jag fram emot! Men vet inte om jag e så pigg på att en annan människa kommer men det verkar tydligen inte spela så stor roll vad jag tycker om det.
Ni har nog lättare för att förlåta men i min värld finns det saker man inte säger o saker man inte gör.
Varför inte bjuda in alla andra som fanns runtomkring oss i den vevan när vi ändå håller på? Vem vet vi kanske kan bli en enda stor familj igen. NOT. Den tiden i mitt liv är förbi för länge sen o jag har gått vidare med stormsteg.


Farmor kommer o hämtar mig halv tre i eftermiddag, vi ska fika. Sen bär det av mot det nya jobbet för andra dagen i rad o det ska bli kul. Hade ju sån tur att jag fick jobba två eftermiddagar i rad med Therese!

Nej nu ska jag diska o vika tvätt!

O en sak till, får väl hälsa hösten hjärtligt välkommen. Kvällarna är ju iskalla!


Älskar dej Miika.

Många tankar i huvudet angående framtiden. Vet inte vad jag vill läsa till, vet inte heller om jag är redo att flytta härifrån, det är ju det man måste göra om man vill ha en utbildning. Här kan man inte bli mycket mer än det jag redan är, butiksbiträde på statoil liksom... Låter inte som mycket för världen men trivs ändå ganska bra. Sen vill ju jag det där som många andra i min ålder vill. HUS. Det vore inte helt fel. Men för att komma dit så behöver man ett fast jobb och för att få ett fast jobb behöver man en bra utbildning oftast. Behöver jag förklara mer liksom? Nej... Känns som man fastnat i ett ekorrhjul. Åren går o jag har fortfarande ingen aning om nånting. Nu lät det som jag va lastgammal o det vill jag väl inte påstå haha :) Men lite stressad måste jag erkänna att jag är... O för o inte tala om ekonomin. Hur ska det gå i höst när vikariatet är slut? Har frågat chefen om varannan helg men han har inte sagt nåt än så det lutar väl åt, ja just precis, åt Helvete... Fick jag åtminstone helgerna så visste jag att jag klarade mig, ingen blir ju rik på a- kassan. Tvärtom däremot...

Bilar. När de funkar älskar vi dem, när de krånglar avskyr vi dem. Jag bokstavligt talat hatar min bil för tillfället.
I morrn ska Miika kolla om han hittar felet, jag tror redan att jag vet att det är katalysatorn, men min hjärtevän säger att det kan va nåt mer också. Let us all hope he´s wrong! Skulle räcka gott o väl med ett fel... Suck, pust, stön! :(



Nu är det inte långt kvar te älskade Puffe får ta bort bandaget! Den 19 e närmar sig med stormsteg! Han har varit så duktig de här veckorna så jag finner verkligen inga ord. Han är en kämpe som kuin vitamin brukar säga. Nu lider han iaf inte av tristess längre, nu kan han ju gå långpromenader :) Har lovat honom en HEL falukorv den dagen bandaget åker av :) Älskade lilla hjärtat!


Han finns, jag har hittat honom och till råga på allt är han BARA min! :) Miika you complete me.




By the way, jag hatar fästingar!

Att blogga verkar vara de man ska göra nu för tiden när man har många tankar i huvudet :) Så det är väl dags att börja!

Alla som känner mig vet att han som jag har sprungit efter i två år är helt borta ur mitt liv. Det känns hur bra som helst och för första gången på länge ler jag varje dag. Jag älskar att le, finns inget bättre när man en gång varit på botten och vet hur det är där. Men att det ska ta så lång tid att förstå och att det alltid är så mycket lättare att leva på hoppet. Men det är väl så vi människor funkar, vi som har haft den turen att iaf någon gång i livet varit kära. För det är faktiskt tur att man kan bli kär. Sen att många av oss blir de i helt fel personer det är ju en annan femma.
Men hur känns det nu när man är kär? Har inte varit kär på länge, bara levt efter gamla vanor så just den där magkänslan har jag glömt. Den beskrivs ju med att det pirrar i magen. Tänk va roligt det skulle vara om det kunde pirra i magen igen :) Alla söker vi efter den rätte och många av oss måste kyssa många grodor innan vi hittar prinsen. Men jag vill inte kyssa fler grodor, vill inte leta alls längre, vill att prinsen ska hitta mig. Kommer han att göra det? Man får helt enkelt hoppas på de bästa :) Men inga fler grodor för min del...

Vänner och familjen är det bästa man kan ha här i livet. Jag har många vänner men det finns två små rara flickor i mitt liv som få min vardag att alltid bli den bästa, Ewelyn och min favoritkusin Emelie. Utan dem skulle livet helt enkelt inte funka. Kusinen och jag har varit som två perfekta pusselbitar sen den dagen vi träffades första gången. Tyvärr fick Emelie vänta i nästan ett helt år på att jag skulle komma till världen:) Men hon klarade av det året galant! Sen satt vi ihop, vi gjorde ingenting utan varandra och om vi någon gång faktiskt var tvungna att göra det så protesterade vi. Vi har vetat hela vårt liv att vi har blodsband som är mycket, mycket tjockare än vatten. Tillsammans har vi gått igenom både bra och dåligt, haft åde glädje och sorg. Vi har klarat oss bra!
Sen har vi då tjejen med stort E :) Min Ewe. Vi har haft så många roliga stunder och dagar tillsammans att vi knappt kommer ihåg de dagarna som har varit dåliga. Resan till Turkiet i maj det här året är det absolut roligaste vi har gjort tillsammans och snart väntar oss återigen en spännande resa för vi åker nämligen tillbaka om exakt 17 dagar. Då blir det paraplydrinkar för nästan hela slanten igen :)
Jag har alltid haft mycket bra kontakt med mina föräldrar. Min far och jag har alltid varit de bästa av bästa vänner och min mor går inte upp mot någon annan mor här i världen :) Ja familjen och vännerna är de bästa och man måste ta vara på sånt.
Skrev om grodor och prinsar förut, prinsen i mitt liv finns faktiskt redan! Min lille älsklingsvovve PUFF :) Han är den som alltid står vid min sida. Han fyllde fem år i februari men det känns faktiskt som att han fortarande är åtta veckor gammal. Det var då jag hämtade honom. Sen den dagen är vi oskiljaktiga, Bill å Bull, Piff å Puff, man kan kalla det mycket. Finns ingenting jag inte skulle göra för honom.
Mormor och morfar, farmor och farfar (farfar gick tyvärr bort när jag bara var åtta år gammal) har alltid ställt upp och alltid älskat mig väldigt väldigt högt, precis som jag har älskat dem. Farfar gick tyvärr bort alldeles för tidigt.. Men han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och alla underbara minnen kommer jag att ha med mig hela livet.

Tack alla underbara för att ni finns i mitt liv, ni gör helt enkelt livet så mycket värt att leva!

Caroline